fönsterlamps-jakt
Då har man varit på Eko med mamma, Mike och lillbrorsan. De hade en sån sjuk rea på kläder o dylikt. Jag och Mike har varit på jakt efter en fönsterlampa ända sen vi satte undan julsakerna. Vi insåg hur trevligt det var att ha lite ljus i fönstret. Så idag hittade vi en jättefin lampa på eko för 139 kronor. Det var mycket billigare än den vi kollade på på Ikea som kostade 199 (plus då vad det kostar att faktiskt åka dit).
Idag var det blodprovstårta - banoffeepaj. Försökte konvertera familjen till banoffe-religionen (man avgudar helt enkelt banoffee) och jag tror att jag lyckades :) Men det roliga är att det var det som fick mig att bestämma mig (även om det egentligen inte spelade någon roll). Jag sa till Christer: fine jag gör blodprovet, men då vill jag ha tårta efteråt. Och så blev det.
Egentligen förstår jag att det var banalt att ta det här testet, men å andra sidan så förstår jag också varför jag var så rädd. Hela situationen i sig är ganska skrämmande. Sjukhus med den där sterila doften (ni vet vad jag menar) och att vara helt utlämnad till någon annan och vara bortom kontroll över ens egen kropp. Det kanske var det som var det jobbigaste. Att släppa kontrollen. Men samtidigt var det också väldigt skönt att få göra det. Det är inte direkt något som jag känner att jag kan göra ofta. Kommer jag att kunna ta blodprov i framtiden? Svar ja, men jag kommer nog fortfarande att tycka att själva situationen är obekväm. Kommer jag att fortsätta att använda emla-plåster? Definitivt. Och för er som är osäkra, tro mig: kan världens mest paranoida hypokondriska person göra det, så kan definitivt ni också. Plåstren fungerar verkligen. Jag kände inte ett dyft. Kanske lite dyrt, men om man är rädd så är det väl värt det (för i de flesta fallen så är ju blodprovet gratis).
Nu blir det 2 veckors lång väntetid på att få reda på om jag har Dystrofia Myotonika eller inte. Det finns en tid och en plats att berätta om denna inte så trevliga muskelsjukdom, men det är inte idag.
Idag var det blodprovstårta - banoffeepaj. Försökte konvertera familjen till banoffe-religionen (man avgudar helt enkelt banoffee) och jag tror att jag lyckades :) Men det roliga är att det var det som fick mig att bestämma mig (även om det egentligen inte spelade någon roll). Jag sa till Christer: fine jag gör blodprovet, men då vill jag ha tårta efteråt. Och så blev det.
Egentligen förstår jag att det var banalt att ta det här testet, men å andra sidan så förstår jag också varför jag var så rädd. Hela situationen i sig är ganska skrämmande. Sjukhus med den där sterila doften (ni vet vad jag menar) och att vara helt utlämnad till någon annan och vara bortom kontroll över ens egen kropp. Det kanske var det som var det jobbigaste. Att släppa kontrollen. Men samtidigt var det också väldigt skönt att få göra det. Det är inte direkt något som jag känner att jag kan göra ofta. Kommer jag att kunna ta blodprov i framtiden? Svar ja, men jag kommer nog fortfarande att tycka att själva situationen är obekväm. Kommer jag att fortsätta att använda emla-plåster? Definitivt. Och för er som är osäkra, tro mig: kan världens mest paranoida hypokondriska person göra det, så kan definitivt ni också. Plåstren fungerar verkligen. Jag kände inte ett dyft. Kanske lite dyrt, men om man är rädd så är det väl värt det (för i de flesta fallen så är ju blodprovet gratis).
Nu blir det 2 veckors lång väntetid på att få reda på om jag har Dystrofia Myotonika eller inte. Det finns en tid och en plats att berätta om denna inte så trevliga muskelsjukdom, men det är inte idag.
Kommentarer
Skicka en kommentar