Är det mig det är fel på?
Det är svårt att hitta sin plats i en värld av falska leenden, där allt är på låtsas och ingen gör något av välvilja utan att man kan tjäna på det. Då är det oumbärligt att ha en äkta vän. De är svåra att hitta, för man måste leta sig igenom ett hav av bullshittande falska människor som bara låtsas att gilla dig när du är där, men som älskar att berätta för alla andra vad de egentligen tycker.
En riktig vän berättar för dig när du är dum i huvudet, har gjort något riktigt pinsamt eller korkat. En riktig vän tycker om dig ändå, fastän du inte är på topp alla dagar. Någon som tycker om dig fastän ni inte delar samma världssyn på allt.
Jag har alltid trott mig vara en bra människokännare. Mitt första intryck har ofta varit rätt när det gäller människor. Ni vet det intrycket man får innan personen öppnar munnen och visar sin trevliga sida. Kanske har jag rätt eftersom jag dömer personen och den personen agerar utefter min egen osäkerhet och vet inte hur den ska bete sig? Eller så är vissa människor helt enkelt idioter!
I hela mitt liv har jag varit en outsider. Jag har inte riktigt passat in någonstans. Aldrig med de populära, de nördiga eller någonstans egentligen. Jag är svår att placera i ett fack, för jag kan umgås med alla, men ibland trivs jag bäst när jag är ensam. Det är då jag tänker som mest och det finns ingen som säger åt mig att jag inte kan vara mig själv.
Kanske är jag en person som är lätt att gilla men svår att komma överens med... Eller är jag kanske lätt att komma överens med men svår att gilla? Eller är jag helt enkelt en person som är lätt att gilla och komma överens med i början, men som man senare inte tycker om och som man har svårt att komma överens med. Jag tror mer på det senare. Det spelar ingen roll var jag är. Jobb, skola, det sociala livet - det är alltid samma sak. Jag träffar folk och vi har hur kul som helst, men så fort de börjar lära känna mig, den riktiga Amy, då slutar de tycka om mig. Personligen tycker jag inte att jag är en hemsk person, jag står ju ut med mig. Men det måste ju vara något som är fel. Är det mig det är fel på, eller är det dem det är fel på?
Min bror sa till mig (under lite onyktra former) att jag är unik. Jag tänker inte som någon annan. Och det har han nog rätt i. Jag försöker alltid se saker och ting på olika sätt. Jag håller mig aldrig inom ramen för vad som ska vara, utan jag tänjer alltid på gränserna. Saker och ting måste inte vara som de är för att de alltid har varit så. Jag tror alltid på att saker och ting kan förändras. Jag har starka åsikter som få delar, eller tycker är för jobbiga att tänka på. Det som är dumt i det hela är ju att jag har förlorat så många vänner, bara genom att vara mig själv. Man börjar ju undra om livet inte vore lättare att vara precis som alla andra.
Det är starkt att stå upp för vad man tror på och det är modigt att inte vara som alla andra, men det är fruktansvär ensamt och ibland undrar man om det är värt det. Hade människorna med falska leenden tyckt bättre om mig då, eller hade jag bara trott att de gillade mig? Ibland är man väldigt tacksam för att ha någon som säger att man är dum i huvudet när man tänker såna här tankar. Inte för att jag inte får tänka så här, men för att det finns någon där ute som tycker att jag är helt underbar precis som jag är, även om jag inte tänker som alla andra.
En riktig vän berättar för dig när du är dum i huvudet, har gjort något riktigt pinsamt eller korkat. En riktig vän tycker om dig ändå, fastän du inte är på topp alla dagar. Någon som tycker om dig fastän ni inte delar samma världssyn på allt.
Jag har alltid trott mig vara en bra människokännare. Mitt första intryck har ofta varit rätt när det gäller människor. Ni vet det intrycket man får innan personen öppnar munnen och visar sin trevliga sida. Kanske har jag rätt eftersom jag dömer personen och den personen agerar utefter min egen osäkerhet och vet inte hur den ska bete sig? Eller så är vissa människor helt enkelt idioter!
I hela mitt liv har jag varit en outsider. Jag har inte riktigt passat in någonstans. Aldrig med de populära, de nördiga eller någonstans egentligen. Jag är svår att placera i ett fack, för jag kan umgås med alla, men ibland trivs jag bäst när jag är ensam. Det är då jag tänker som mest och det finns ingen som säger åt mig att jag inte kan vara mig själv.
Kanske är jag en person som är lätt att gilla men svår att komma överens med... Eller är jag kanske lätt att komma överens med men svår att gilla? Eller är jag helt enkelt en person som är lätt att gilla och komma överens med i början, men som man senare inte tycker om och som man har svårt att komma överens med. Jag tror mer på det senare. Det spelar ingen roll var jag är. Jobb, skola, det sociala livet - det är alltid samma sak. Jag träffar folk och vi har hur kul som helst, men så fort de börjar lära känna mig, den riktiga Amy, då slutar de tycka om mig. Personligen tycker jag inte att jag är en hemsk person, jag står ju ut med mig. Men det måste ju vara något som är fel. Är det mig det är fel på, eller är det dem det är fel på?
Min bror sa till mig (under lite onyktra former) att jag är unik. Jag tänker inte som någon annan. Och det har han nog rätt i. Jag försöker alltid se saker och ting på olika sätt. Jag håller mig aldrig inom ramen för vad som ska vara, utan jag tänjer alltid på gränserna. Saker och ting måste inte vara som de är för att de alltid har varit så. Jag tror alltid på att saker och ting kan förändras. Jag har starka åsikter som få delar, eller tycker är för jobbiga att tänka på. Det som är dumt i det hela är ju att jag har förlorat så många vänner, bara genom att vara mig själv. Man börjar ju undra om livet inte vore lättare att vara precis som alla andra.
Det är starkt att stå upp för vad man tror på och det är modigt att inte vara som alla andra, men det är fruktansvär ensamt och ibland undrar man om det är värt det. Hade människorna med falska leenden tyckt bättre om mig då, eller hade jag bara trott att de gillade mig? Ibland är man väldigt tacksam för att ha någon som säger att man är dum i huvudet när man tänker såna här tankar. Inte för att jag inte får tänka så här, men för att det finns någon där ute som tycker att jag är helt underbar precis som jag är, även om jag inte tänker som alla andra.
Kommentarer
Skicka en kommentar