bananer, bananer, bananer, bananer, bananer...

Det här måste berättas från början, för det är en ganska skum historia.

Kvart i åtta vaknade jag upp. Hade sovit ungefär 4 timmar, för jag var så nervös så jag kunde inte sova. Kändes som om hjärtat skulle explodera i kroppen, så nervös var jag. Men jag hade bestämt mig. Det skulle ske idag, även om jag skulle göra vad som helst för att inte behöva göra det.

När vi väl kom dit så berättade jag om min fobi och hon jag pratade med, världens snällaste person, hjälpte mig sätta på plåstren rätt och försökte hitta mina blodådror (inte lätt med mina jättearmar). Efter det skulle vi vänta en timme, så då gick jag, Mike och Christer och fikade. Christer bjöd på semla med läsk (det är alltid bra att hålla sockernivåerna uppe när man är så nervös). Jag kommer knappt ens ihåg att jag åt min semla, det tog evigheter och allt jag kunde tänka på var hur jäkla nervös jag var. Under tiden vi hade väntat hade jag stått och vinglat ute i korridoren och Mike fick hålla i mig. Men han var en riktig klippa.

Klockan tio var det dags att ta av plåstren. Att ta av plåstren gjorde rätt ont, faktum är att det kan liknas vid en vaxning, men egentligen är det ju inte smärtan jag är rädd för. Jag sa till läkaren att jag fortfarande hade känsel. Då nöp han mig i armen och jag kände ingenting. Jag var inte helt övertygad, han gjorde det bara i ena armen. Och jag berättade för honom att jag ville ha tjejen som jag hade från början, ingen annan fick sticka mig! 

När det var dags så gick jag in och jag fick sitta i en stol (för där man låg ner var upptaget) men hon sa att hon kunde fälla stolen. Jag sa att läkaren bara hade kollat vänstra armen och hon sa att hon skulle sticka mig i högra, så jag sa att hon var tvungen att kolla så att jag inte hade känsel. Det hade jag inte. Mike fick komma in på vänstra sidan om mig och jag var så nervös att benen skakade på mig. Jag kollade hela tiden så att hon inte gjorde något jag inte visste om, men till slut var jag tvungen att släppa kontrollen. Så jag höll Mike's hand och tittade på honom. Den snälla sjuksköterskan frågade mig vad vi skulle göra idag. Jag sa att jag skulle få tårta. Då frågade hon vad för slags tårta, och jag svarade banoffeepaj.  Hon frågade då vad som ingick i en sån tårta, men jag var så yr att det enda jag kunde säga var "bananer, bananer, bananer, bananer, bananer..." egentligen skulle jag säga kondenserad mjölk, men jag var fullständigt oförmögen att säga det ordet. Jag frågade henne om hon hade börjat sticka mig än och hon sa "Du... vet du vad? Du är faktiskt färdig!" Och jag tittade ner på min arm medan hon plåstrade om mig. Jag hade gjort det! Jag hade klarat av det, och jag hade inte känt ett dugg! Sanningen är den att jag fortfarande inte känner ett dugg i mina armveck.

Löfte nummer 7 - CHECK!