som en buffé
Många undrar varför så många äldre kvinnor är singlar och varför det ju ökar efter en viss ålder. Jag har en egen teori om detta, men som vanligt är det bara mina spekuleringar och ingen kvalificerad gissning. Det är inte så att det inte finns killar som vill ha äldre tjejer (eller tjejer i sin egen ålder när de är äldre) för det finns det gott om. Däremot bygger det mycket på tjejen, hennes krav och förväntningar. Jag tror att när man börjar dejta (kanske som tonåring eller i tidiga tjugoårsåldern så är livet som ett buffébord. Man plockar lite av allt och det finns inga begränsningar riktigt. Det finns gott om killar och så länge de är söta så kan man dejta dem.
När man väl då insett att några/någon av dem här killarna man dejtar är ett stort svin börjar man höja förväntningarna lite. Okej, han ska inte bara vara söt. Han ska vara snäll också! Så då dejtar man söta, snälla killar men det visar sig att de söta och snälla killarna kan också vara stora svin, eller att man inte har något gemensamt, eller att han kanske hatar julen?!
Så nu när man är lite äldre, kanske har barn och inser att fan... jag vill ju ha en kille som har samma intressen som mig (eller i alla fall ett intresse som inte bara involverar datorn), någon som är hyftsat attraktiv och snäll mot mig. Då inser man att det finns begränsningar och då begränsas också utbudet. För är det något som folk är bra på så är det att vara själviska. Det är klart att det finns helt onda människor också, men i grund och botten så ser människor till sitt eget bästa först. De menar kanske inte att göra dumma saker, de bara skiter fullständigt i någon annan än sig själv. Det är lätt att förneka, men visst gör vi det. Visst bryr vi oss mest om oss själva och de som står närmst oss. Vad jag menar med detta är att nu letar man efter någon som är osjälvisk och det är sjukt svårt. Hur hittar man någon som är en ängel samtidigt som han inte kan vara för snäll för då anses man själv vara den dåliga i förhållandet (vilket är varför många tjejer stannar med elaka killar för att allting de gör anses vara bra och de är aldrig så dåliga som deras pojkvänner och de kan lägga massor av skuld på dem för att själva må bra istället för att göra slut med fanskapet och hitta en riktig man) och hur hittar man någon som då accepterar att du kanske har en familj sen tidigare och accepterar alla dina små egenskaper som är ganska svåra att stå ut med själv? Finns ju alltid "ensam mamma (och nu för tiden också pappa) söker" om inget annat.
Jag tror att ni förstår vart jag vill komma med detta. Det är inte det att utbudet inte finns, det är bara det att man själv har högre krav genom alla år av livserfarenhet man skaffat sig genom dåliga förhållanden. Vi vill inte ha någon som är perfekt, men listan är ändå lång med krav som är svåra att leva upp till (nej jag menar inte att han ska vara rik, snygg och köra ferrari). Fast ibland undrar jag om vi egentligen vet vad vi vill ha. Vi är bra på att veta vad vi inte vill ha och nästa kille kanske har fantastiska egenskaper men han saknar några av de egenskaper som faktiskt var bra hos ditt ex och det får dig att bli besviken. Kan vi dra en slutsats av att vi vill ha det vi inte har och när vi väl får det så vill vi inte ha det längre?!
När man väl då insett att några/någon av dem här killarna man dejtar är ett stort svin börjar man höja förväntningarna lite. Okej, han ska inte bara vara söt. Han ska vara snäll också! Så då dejtar man söta, snälla killar men det visar sig att de söta och snälla killarna kan också vara stora svin, eller att man inte har något gemensamt, eller att han kanske hatar julen?!
Så nu när man är lite äldre, kanske har barn och inser att fan... jag vill ju ha en kille som har samma intressen som mig (eller i alla fall ett intresse som inte bara involverar datorn), någon som är hyftsat attraktiv och snäll mot mig. Då inser man att det finns begränsningar och då begränsas också utbudet. För är det något som folk är bra på så är det att vara själviska. Det är klart att det finns helt onda människor också, men i grund och botten så ser människor till sitt eget bästa först. De menar kanske inte att göra dumma saker, de bara skiter fullständigt i någon annan än sig själv. Det är lätt att förneka, men visst gör vi det. Visst bryr vi oss mest om oss själva och de som står närmst oss. Vad jag menar med detta är att nu letar man efter någon som är osjälvisk och det är sjukt svårt. Hur hittar man någon som är en ängel samtidigt som han inte kan vara för snäll för då anses man själv vara den dåliga i förhållandet (vilket är varför många tjejer stannar med elaka killar för att allting de gör anses vara bra och de är aldrig så dåliga som deras pojkvänner och de kan lägga massor av skuld på dem för att själva må bra istället för att göra slut med fanskapet och hitta en riktig man) och hur hittar man någon som då accepterar att du kanske har en familj sen tidigare och accepterar alla dina små egenskaper som är ganska svåra att stå ut med själv? Finns ju alltid "ensam mamma (och nu för tiden också pappa) söker" om inget annat.
Jag tror att ni förstår vart jag vill komma med detta. Det är inte det att utbudet inte finns, det är bara det att man själv har högre krav genom alla år av livserfarenhet man skaffat sig genom dåliga förhållanden. Vi vill inte ha någon som är perfekt, men listan är ändå lång med krav som är svåra att leva upp till (nej jag menar inte att han ska vara rik, snygg och köra ferrari). Fast ibland undrar jag om vi egentligen vet vad vi vill ha. Vi är bra på att veta vad vi inte vill ha och nästa kille kanske har fantastiska egenskaper men han saknar några av de egenskaper som faktiskt var bra hos ditt ex och det får dig att bli besviken. Kan vi dra en slutsats av att vi vill ha det vi inte har och när vi väl får det så vill vi inte ha det längre?!
Kommentarer
Skicka en kommentar