Jag undrar
Man går där på stan och är lite i sin egen värld, kollar in i några skyltfönster och ser något snyggt man skulle vilja köpa. Då helt plötsligt får man syn på någon som man en gång var kompis med. Eller kanske bekanta.. i vilket fall, man vet om varandras existens. Personen fullständigt ignorerar dig när du försöker få ögonkontakt och säga hej (eller så ignorerar ni båda varandra, för det förekommer nog lika ofta) och det får mig att tänka på.. Varför är det så?
Varför låtsas man som att man inte känner någon som man mycket väl "känner"? Är det för att de inte känner igen en? Eller är det för att det är lite pinsamt att säga hej först, eftersom man inte vet hur den andre personen kommer att reagera? Jag vet ju att jag själv gör detta. Speciellt med folk man kanske har jobbat med som man inte direkt gillar, men inte avskyr heller. Värst är det ju med personer man har på facebook, som man känner i verkliga livet och som man faktiskt pratar med på facebook lite då och då.. men så fort man ses i verkliga livet så är det som om man inte existerar...
Är detta ett typiskt svenskt beteende? Är vi fega eller kan vi äntligen sluta låtsas att vi faktiskt brydde oss om den här människan? Jag tror i grund och botten att det handlar lite om osäkerhet. Att man inte riktigt vågar ta ögonkontakt med någon man inte är säker på att de gillar en. Det värsta som kan hända är ju att de kollar lite snett på en... Så varför inte chansa? Varför inte ta ögonkontakt och säga hej och se hur dum ut som helst? Är det någon som vågar?
Varför låtsas man som att man inte känner någon som man mycket väl "känner"? Är det för att de inte känner igen en? Eller är det för att det är lite pinsamt att säga hej först, eftersom man inte vet hur den andre personen kommer att reagera? Jag vet ju att jag själv gör detta. Speciellt med folk man kanske har jobbat med som man inte direkt gillar, men inte avskyr heller. Värst är det ju med personer man har på facebook, som man känner i verkliga livet och som man faktiskt pratar med på facebook lite då och då.. men så fort man ses i verkliga livet så är det som om man inte existerar...
Är detta ett typiskt svenskt beteende? Är vi fega eller kan vi äntligen sluta låtsas att vi faktiskt brydde oss om den här människan? Jag tror i grund och botten att det handlar lite om osäkerhet. Att man inte riktigt vågar ta ögonkontakt med någon man inte är säker på att de gillar en. Det värsta som kan hända är ju att de kollar lite snett på en... Så varför inte chansa? Varför inte ta ögonkontakt och säga hej och se hur dum ut som helst? Är det någon som vågar?
Kändes som de var mig du syftade på nu. För såg dig och mike i gallerian och var väl för feg för att ens säga hej trots att ja ville de. Hoppas du inte tog för illa upp, för om sanningen ska fram så hade ja gärna velat umgås med dig igen.
SvaraRadera