Livserfarenhet

Det är något som kan betyda olika för olika människor. För mig betyder det något jobbigt man går (eller måste gå) igenom för att växa som person. Det måste inte vara jobbigt, men i mitt fall har det mestadels varit det. Det kan vara:

1) Något som får dig att inse hur stark du är som person
2) Någon händelse som får dig att inse din egen dödlighet
3) Ett uppvaknande inom dig som får dig att inse mer om dig själv och att uppskatta ditt eget värde

Det kan givetvis vara en massa andra saker också, men vi börjar med dem här. Låt oss säga att du är 18-19 år. Du har precis tagit studenten och du vet allt, precis allt. Du är färdiglärd och du ska förändra världen. Du kanske står där på ditt traktorsläp och skriker att du har tagit studenten och fy fan vad du är bra. Innan detta har du levt i en sockervaddsvärld, men nu ska du ut i verkligheten. Det här med att söka och hitta ett jobb är inte alls vad du förväntade dig, och inse fakta, om du inte vill jobba på subway, mcdonalds, max eller burger king så är det i stort sett ingen som vill anställa dig. För du har ingen erfarenhet. Jobberfarenhet och livserfarenhet är definitivt inte samma sak, men förhoppningsvis så får du lite livserfarenhet av din jobberfarenhet.

Okej, nu är det dags att bli lite mer personliga. Hur skaffade jag mig livserfarenhet? Det är något vi hela tiden skaffar oss, vi slutar aldrig att lära oss saker och det är det fina med livet. Det finns alltid något nytt att lära oss om oss själva eller om andra. När jag var 18 år så inträffade en fruktansvärd händelse som skakade om mitt liv rejält. Jag tänker fortfarande på det nästan varje dag. Det var en lördag, jag hade precis vaknat och skulle precis äta frukost med familjen då telefonen ringer. Jag hade inte ens hunnit slå upp tidningen. Det var en av mina närmsta vänner Carro. Hon hade gråt i rösten och frågade om jag hade läst tidningen. Det hade jag ju inte så jag sa nej. Hon mumlade tyst om att det hade hänt en olycka och först slog det mig inte riktigt. Vadå olycka? Men det hon sa efter det gjorde mig helt förstelnad. "Det var Fia" sa hon. "var" var det ordet som präntades in i huvudet på mig. Efter det var det som att allting bara försvann runt omkring mig. Hon förklarade hur deras bil hade kört ut från en korsning och krockat med en annan bil, att bilen hade kört in i passagerarsidan där hon satt och att hon hade blivit hjärndöd. Carro hade själv fått reda på det precis innan hon ringt till mig. När hon lagt på föll jag ihop på golvet. Det kunde inte vara sant. Hon kunde inte vara död. Hon var en av mina bästa vänner och nu var hon borta - för alltid. Om 3 dagar så är det exakt 9 år sedan det hände och man tror ju att det ska bli lättare för varje år som går, men det blir det inte. Det är lättare att acceptera, men det kommer aldrig att sluta göra ont.

Efter den händelsen blev jag extremt medveten om min egen dödlighet, vilket gjorde att jag blev rädd för allting, vilket i princip ledde till att jag slutade leva. Jag vägrade ta körkort, ville aldrig mer köra en bil. Jag fick sjuk ångest, speciellt när jag färdades någonstans, oavsett om det var buss, bil, tåg, taxi, flygplan eller cykel. Hela tiden tänkte jag på vilka katastrofer som kunde hända. Jag såg hur vi kraschade, hur vi alla skulle skadas om det hände. Och hur jag än försökte kunde jag inte få det ur mitt huvud. Ju mer jag försökte att inte tänka på det, desto mer tvingades jag att tänka på det. Men som min psykolog sa skrattande; jag har inga tunga problem, alla problem jag har kan lösas genom att andas rätt (!)

Detta var en väldigt negativ erfarenhet. Det är inte ofta man blir medveten om sin egen dödlighet och får dödsångest och livskriser när man är i 18 års åldern och i 20 års åldern. Men det finns positiva erfarenheter också, så jag tänkte dra lite kort en positiv händelse lite kort även om denna bloggen kommer att bli sjukt lång.

Jag hade varit ihop med ett stort svin i 5 år (Fastän jag gjort slut med honom två gånger så gick jag alltid tillbaka till honom). Jag skulle kunna tillägna en hel blogg till honom och hur han behandlade mig, men det har jag ingen lust med. Låt oss bara säga lite kort att han tryckte ner mig fruktansvärt, han utnyttjade mig, han tvingade mig till att ha sex med honom, han våldtog mig och försökte strypa mig när jag gjorde slut med honom. Jag orkar bara inte gå in på detaljer. Det har jag gjort en miljon gånger förut och det som hände var hemskt, men ändå så förstod jag inte att jag borde leva mitt liv utan honom. Det tog mig alltså 5 år att inse vilken jävla idiot han var (även om jag egentligen visste), men vad som tog längre tid var att inse vad jag faktiskt var värd. Det var inte det att en specifik händelse inträffade som fick mig att inse att jag skulle lämna honom. Möjligtvis när jag var hos kuratorn och hon sa åt mig att sluta slå mig själv i huvudet med en hammare och när hon frågade mig om jag ville ha barn. Det ville jag inte då, inte med honom. Och då sa hon något som jag tror utlöste min självinsikt. "Du kanske accepterar att han behandlar dig så här, men om ni får barn. Tror du inte att han kommer att behandla dem likadant? Är det rättvist mot dem? Ska du acceptera det?" Då trillade poletten ner. Jag behövde inte ta skit från honom. Jag var inte tvungen att stanna med honom längre. Jag kunde faktiskt leva utan honom för jag behövde honom inte!
Det tog några månader till innan jag slutligen fick nog. Hela uppbrytningsscenen är ganska komisk. Först sa han till min syster att "jag hade försökt göra slut med honom i en vekca" (säger inte det dig något?). Som två gånger tidigare när vi gjort slut, så förvandlades han till en liten skolpojke som bröt ihop totalt när jag hotade med att lämna honom. Han grät och bad om en extra chans. Bara en chans till och så skulle han bättra sig. Han älskade också att lägga skulden på mig (vilket innan hade funkat finemang), men det funkade inte längre.  Han sa "Om du älskar mig så gör du inte detta mot mig." Det sista jag sa till honom då var "Jo, jag älskar dig. Men jag älskar mig själv mer!"

Efter det drog han mig inför rätta, påstod att jag var skyldig honom 12.000 kronor.. Det hade nu gått 2½ år sedan vi hade gjort slut och jag hade inte sett honom en enda gång (Fastän vi båda fortfarande bor i samma stad). Jag var livrädd för honom. Men jag åkte in till förhöret med mina bevis om att jag inte var skyldig honom ett dyft. Hans bevis var ett modifierat e-mail (vilket jag hade den riktiga versionen av). Han försökte sig på den där psykningen med att försöka få mig att få dåligt samvete som han var så duktig på när vi var ihop. Han tittade på mig med ett missnöjt uttryck "Du kallade mig för idiot!" Vanligtvis hade jag bett om ursäkt för min existens, men inte nu. Istället spände jag ögonen i honom och sa "Ja, men det var ju för att du betedde dig som en jävla idiot!" Där i det ögonblicket förstod vi båda någonting. Jag förstod att han inte hade någon makt över mig längre och HAN förstod det. Jag såg hur han bara sjönk ihop till en liten boll och jag vann dessutom målet. Behövde inte betala ett öre - för jag var oskyldig. Det var också då jag insåg att vad fan hade jag varit rädd för? En patetisk liten pojke som kontrollerade mig i fem år. INGEN skulle någonsin få kontrollera mig igen! Victory <3