mentalt vägskäl

Vad gör jag nu?

Vilken väg ska jag ta? Det börjar bli dags att bestämma sig nu. Varje gång jag ser på bilderna från Glimåkra så kniper det till i magen av längtan. En längtan tillbaka. Tillbaka till det som var där då, personerna, lärarna, studieformen... jag vet inte! Men det är en bisarr längtan efter något man aldrig kommer att få uppleva igen. Jag saknar musiklektionerna, att inte behöva ha press på sig att prestera till betyg (vilket gjorde att jag utvecklades ännu mer) och jag saknar att spela piano. Det gör ont i mina fingrar. Nyss hörde jag någon som spelade piano eller keyboard (någon granne någonstans) och det började klia något fruktansvärt i fingrarna, som om jag fick någon form av abstinens. Jag har inte spelat på flera veckor och varje gång jag kommer hem till mamma får jag lite ångest, för jag vill gå in och spela, men när jag väl sitter där så vet jag inte vad jag ska spela. Ska jag spela samma truddelutter som jag gjort de senaste månaderna eller borde man gå till biblioteket, låna en bok och lära sig något nytt? Jag är faktiskt en duktig pianist, så varför har jag givit upp? Kan ju bero på att det inte finns några lärare som vill lära vuxna (vilket jag tycker är skit). Jag vill inte bli världens bästa pianist, jag ÄR inte världens bästa pianist heller, men jag vill spela och utvecklas i en miljö där jag känner mig lugn och trygg.

För tillfället är allt stress. Det är så stressigt att jag inte ens orkar gå upp ur sängen vissa dagar. Det är ångest och det är dåligt med pengar. Idag nästan svimmade jag på jobbet för att jag insåg att jag inte ens hade hunnit att dricka. Ja, svimma är väl att ta i, men jag  kände hur hela rummet snurrade runt mig och jag fick ta tag i bänken, där kassan står, för att komma tillbaka till verkligheten. Jobbet i sig är väl inte jättejobbigt, det är bara att det blir väldigt stressigt och jag kanske inte är så bra på att hantera stress. Det låter som om jag försöker hitta undanflykter till att bli latmask, men jag hade nog behövt åka bort ett tag. Inte bara 2-3 dagar, utan en längre tid. Ta reda på vad jag vill göra i livet (självklart vill jag hålla på med musik, men det behöver inte vara mitt yrke) och lyckas med det. Jag är så trött på att plugga det ena och det andra och sen blir det inget av det. Jag har kollat runt lite på utbildningar inom inredningsdesign, för det har jag ju velat göra hur länge som helst, och nu har jag kanske blivit erbjuden en plats i Malmö, men problemet är att om jag inte får CSN så kommer det inte att gå. Jag kan inte jobba i Kristianstad, pendla till Malmö varje dag också. Det funkar inte. 

ugh... Varför ska det vara så svårt att ta reda på vad jag vill göra de kommande 40 (38)åren?