Det är när allt är skit...

... som man inser hur stark man är. Jag vet att förra inlägget var jättedeprimerande och det kändes som om ingenting kunde bli sämre (tro mig,det kan det). Och då började jag tänka på en sak som André sa till mig. Att kognitiv beteendeterapi handlar mest om att inse att ens egna problem verkligen inte är så jäkla stora som man tror att dem är. Att allt inte bara ska kretsa om en själv. Och jag har mycket att vara tacksam över. Jag har en plats att bo på, mat så det räcker tills löning (yay för billys pizza..) och jag har vänner som stöttar mig. Vänner inkluderar även familj och pojkvän och djur ;)

Jag vet att det kunde ha varit mycket, mycket värre och att även om saker och ting inte är jättebra, så kan vi finna en lösning i detta. Jag kan erbjuda Mike som fönsterputsare till grannarna eller något. Det finns ett sätt att tjäna ihop dem där 1100 kronorna (men fair enough, Mike borde göra slitgörat eftersom han "slarvat" bort dem) och om jag bara anstränger mig tillräckligt mycket så kommer jag att få ihop det. Jag kan erbjuda mig att ta extra timmar på jobbet. Det kanske inte blir 1100 men vi kanske kommer en bit på vägen. Jag har 3 dagars ledigt denna veckan, jag kunde lika gärna jobba då. Att se helheten i detta är kanske viktigare än att fokusera på att vi har dåligt med pengar och fy fan vad det är synd om oss. Men tänk så långt vi har kommit, från det att vi faktiskt hade noll i inkomst tills nu. Vi har fått ta mycket nederlag men vi har blivit mycket starkare. Och det finns ett ljus i tunneln. Vi kommer komma dit vi vill en dag!