reflektion över föregående video
Jag la ju upp 3 videor igår om vikt. Och den första berörde mig väldigt mycket. Hon kanske verkar skoja, men många av de stadierna som hon beskrev har jag faktiskt gått igenom. Först när jag såg det tänkte jag "Vadå stadier? Är detta ett skämt eller?" Men när jag väl lyssnade på allt, så insåg jag hur rätt hon hade. Som det första stadiet - chock. Det spelar ingen roll vad vågen säger, för i ert huvud ser ni er själva som ni alltid har varit (eller som ni önskar att ni är). Jag ser inte mig själv som en stor person. Jag tänker inte att "Åh här kommer en tjockis" utan jag ser mig själv som ganska normalstor. Men när man ser bilder, speciellt helkroppsbilder, av sig själv och får se hur det verkligen ligger till, då får man sig en chock. Är det där jag? Är det så jag ser ut? Ser alla andra mig också sådär? Och som Amy (passande namn) säger är det som följer förnekelse. "Det var bara en dålig bild" "Dåligt ljus" "Dålig vinkel". Jo, jag vet precis vad hon pratar om.
Egentligen har jag gått igenom alla faser utom den sista - att acceptera sig själv. Visst, jag accepterar mig själv som person och jag accepterar att jag är så här stor, men det krävs så lite för att trilla tillbaka till något av de här stadierna. Speciellt till ilskan och depressionen. Jag vet att jag har betett mig rätt illa mot folk som "Bara velat hjälpa mig", men det är inte roligt att inse att det är något fel på en. Att de har rätt. Att erkänna för någon annan att det är något fel på en. Det är i det stadiet som man isolerar sig själv och det är precis vad jag har gjort. Ett tag träffade jag inte någon på nästan ett helt år, förutom Mike. Jag träffade folk i skolan, men det var 2 timmar varje dag som man satt och lyssnade på en föreläsning, efter det åkte jag hem till honom, men det var inte så att vi umgicks heller. Jag försvann helt enkelt in i mig själv.
Men en sak är säker, och det är att när man kommer ur den här svackan och börjar att acceptera sig själv, oavsett om man går ner i vikt eller inte - det är då man KAN göra de bra valen. Det är då man kan fokusera på att gå ner i vikt. Inte innan. Och jag vet att många av er som läser har bara velat vara snälla mot mig och hjälpa mig, men det är ungefär som att säga till en rökare att sluta röka. Det är inte förrän personen vill själv (eller har kraften att vilja själv) som den kommer att lyckas - oavsett vad ni än säger.
Egentligen har jag gått igenom alla faser utom den sista - att acceptera sig själv. Visst, jag accepterar mig själv som person och jag accepterar att jag är så här stor, men det krävs så lite för att trilla tillbaka till något av de här stadierna. Speciellt till ilskan och depressionen. Jag vet att jag har betett mig rätt illa mot folk som "Bara velat hjälpa mig", men det är inte roligt att inse att det är något fel på en. Att de har rätt. Att erkänna för någon annan att det är något fel på en. Det är i det stadiet som man isolerar sig själv och det är precis vad jag har gjort. Ett tag träffade jag inte någon på nästan ett helt år, förutom Mike. Jag träffade folk i skolan, men det var 2 timmar varje dag som man satt och lyssnade på en föreläsning, efter det åkte jag hem till honom, men det var inte så att vi umgicks heller. Jag försvann helt enkelt in i mig själv.
Men en sak är säker, och det är att när man kommer ur den här svackan och börjar att acceptera sig själv, oavsett om man går ner i vikt eller inte - det är då man KAN göra de bra valen. Det är då man kan fokusera på att gå ner i vikt. Inte innan. Och jag vet att många av er som läser har bara velat vara snälla mot mig och hjälpa mig, men det är ungefär som att säga till en rökare att sluta röka. Det är inte förrän personen vill själv (eller har kraften att vilja själv) som den kommer att lyckas - oavsett vad ni än säger.
Kommentarer
Skicka en kommentar