I väntan

Att vänta på provresultat är inget skoj. Speciellt inte när det har gått en månad och när du försöker ringa till provtagningen så är det ingen som vet. Tydligen måste jag ringa den här Bertil i Lund, men jag vet inte hans fullständiga namn och jag vet heller inte hur jag ska få tag i honom. Det har alltså gått nästan 5 veckor nu, och det känns lite konstigt att det ska ha tagit så lång tid.

Tjejen på provtagningen sa att det är omöjligt att han inte har min adress eftersom de söker på personnumret och den enda lilla tröst jag har är att ju längre tid det tar, desto mindre risk är det att jag har denna muskelsjukdom. Men som jag troligtvis har sagt innan - man ska inte ta ut något i förskott. Att förbereda sig mentalt på vad det innebär att kanske ha den är vad jag har gjort nu hur länge som helst. Egentligen förändrar det ingenting - för jag är samma person med samma problem och samma attityd. Det enda som förändras är läkarbesök lite då och då, men det rekommenderar jag egentligen till alla (hälsokoll en gång om året, varför inte?)