sant och falskt om relationer
Jag har haft många diskussioner med människor om just förhållanden. Kanske är det just det som jag är bäst på. När man är i ett (eller flera) riktigt dåligt(a) förhållande(n) så lär man sig något otroligt mycket om sig själv och om hur människor fungerar. I alla fall gjorde jag det. Oftast hör jag hur människor klagar på människor i deras bekantskap. Speciellt på förhållanden. Att man tycker lite illa om den människa som utåt sett verkar vara den dominanta som styr och ställer och skäller och har sig. Men vad man kanske inte ser då är att den personen har blivit så otroligt frustrerad över att ha kanske blivit nedtryckt, ignorerad eller utskälld när de är ensamma att den här personen inte orkar med att hålla masken inför andra när hans eller hennes partner gör något. Det värsta som händer i den situationen är ju att folk ser den här personen som elak eller taskig och dominant, medan partnern framstår som ett offer (stackars lille Pelle, eller vad han eller hon nu kan heta).
Det är väldigt farligt att lägga sig i andras relationer på det här sättet eftersom man inte vet hur förhållandet egentligen mår (och personen som då kanske framställer sig som en martyr, men i själva verket är den som kanske borde käka lite ödmjukhetspiller, då får vatten på sin kvarn och fortsätter ännu värre och har dessutom ett bra argument "Ja, men det är ju synd om mig för du bestämmer alltid" eller "du är så taskig mot mig så därför MÅSTE jag får göra detta..:") Nu kanske det verkar extremt, men det är faktiskt inte så ovanligt som du tror.
I alla förhållanden pågår det lite teater. Det är inte ofta man visar utåt vad som pågår i en relation. Det kanske är lättare att låtsas som ingenting om man är den personen som gormar och har sig mest, medan det då kanske är svårare att hålla masken för personen som hela tiden får ta skit och kanske tar den här personen en chans att få yttra sig och få ut lite av sina agressioner. Givetvis ska man inte stanna med en person som trycker ner en, det fungerar aldrig. Men vad man kanske ska göra är att tänka på att personen som sitter där och tycker synd om sig själv förstör för relationen eftersom istället för att säga vad personen egentligen vill låter han/hon partnern bestämma och då kanske det inte alls blir som han/hon hade tänkt sig. Istället för att göra detta kan man istället ställa sig upp och säga till "du, jag vill faktiskt ha det så här:" och du kanske tror att din partner ska reagera med att vilja bestämma, men du blir nog förvånad över hur lättad din partner kommer att bli över att slippa ta det där jävla beslutet om vad ni ska äta eller andra skitsaker som egentligen inte spelar någon roll alls.
Och ni som står utanför och betraktar det hela. Ni måste läsa hela situationen innan ni börjar tycka synd om någon. För att tycka synd om någon skapar bara en större ojämlikhet. Det är bara så att det krävs två för att dansa tango och det krävs två för att ett förhållande ska gå åt skogen. Säger du inte vad du vill så kan du inte heller förvänta dig att få det!
Det är väldigt farligt att lägga sig i andras relationer på det här sättet eftersom man inte vet hur förhållandet egentligen mår (och personen som då kanske framställer sig som en martyr, men i själva verket är den som kanske borde käka lite ödmjukhetspiller, då får vatten på sin kvarn och fortsätter ännu värre och har dessutom ett bra argument "Ja, men det är ju synd om mig för du bestämmer alltid" eller "du är så taskig mot mig så därför MÅSTE jag får göra detta..:") Nu kanske det verkar extremt, men det är faktiskt inte så ovanligt som du tror.
I alla förhållanden pågår det lite teater. Det är inte ofta man visar utåt vad som pågår i en relation. Det kanske är lättare att låtsas som ingenting om man är den personen som gormar och har sig mest, medan det då kanske är svårare att hålla masken för personen som hela tiden får ta skit och kanske tar den här personen en chans att få yttra sig och få ut lite av sina agressioner. Givetvis ska man inte stanna med en person som trycker ner en, det fungerar aldrig. Men vad man kanske ska göra är att tänka på att personen som sitter där och tycker synd om sig själv förstör för relationen eftersom istället för att säga vad personen egentligen vill låter han/hon partnern bestämma och då kanske det inte alls blir som han/hon hade tänkt sig. Istället för att göra detta kan man istället ställa sig upp och säga till "du, jag vill faktiskt ha det så här:" och du kanske tror att din partner ska reagera med att vilja bestämma, men du blir nog förvånad över hur lättad din partner kommer att bli över att slippa ta det där jävla beslutet om vad ni ska äta eller andra skitsaker som egentligen inte spelar någon roll alls.
Och ni som står utanför och betraktar det hela. Ni måste läsa hela situationen innan ni börjar tycka synd om någon. För att tycka synd om någon skapar bara en större ojämlikhet. Det är bara så att det krävs två för att dansa tango och det krävs två för att ett förhållande ska gå åt skogen. Säger du inte vad du vill så kan du inte heller förvänta dig att få det!
Kommentarer
Skicka en kommentar