Löfte nummer fem avklarat!

Någonstans mellan England och Sverige

Hej, hallå och tjenare. Det var ju ett tag sedan jag skrev, och det finns en väldigt bra förklaring till detta. Jag har nämligen uppfyllt löfte nummer 5! Jag flög! För första gången på 5½ år och ja, det gick väldigt bra. Det kommer att komma en blogg om själva destinationen, men just nu kommer det bara att handla om flyget. Om själva löftena kan ni läsa här.

Ni som följt min blogg vet att jag var otroligt rädd för att flyga. Jag började kallsvettas bara av att tänka på det. Det gjorde att jag inte kunde göra så värst mycket. Mest av allt var jag rädd för att krascha - förstås. Det här med dödsångest är aldrig trevligt. Men när jag gjorde den här listan i slutet av förra året så ville jag komma över den här rädslan. Jag ville börja leva igen!

Sagt och gjort, jag skulle flyga någonstans. Det var bara så. Min syster ville åka till London för att fira sin födelsedag lite och för att hon och hennes pojkvän skulle hälsa på hans familj. De hittade billiga flyg åt oss och vi bokade.

Väl framme på flygplatsen i söndags mådde jag helkasst. Jag fick panik några gånger, men jag kom ändå på planet. Jag hade tagit åksjuketabletter, tuggade tuggummi använt nässpray mot lock för öronen ( de sa att det kunde hjälpa) och jag hade mina "ear-planes" (speciella öronproppar för just flygning).

När jag och Mike klev på planet så förklarade jag för flygvärdinnan att jag var livrädd för att flyga. Hon sa åt mig att sätta mig ner någonstans efter rad fyra, sen skulle hon se vad hon kunde göra. Efter några minuter kom hon fram till oss och frågade om vi ville sitta på rad två, bland de reserverade sätena, så att jag kunde se vad flygvärdinnorna gjorde och så kunde de hjälpa mig om jag behövde det. Vi testade, vi tänkte att det kunde inte skada. Flygvärdinnorna var riktiga änglar! De hjälpte mig så otroligt mycket. Men mest hjälpte Mike. Han höll sig så lugn hela tiden och förklarade för mig vad allting var och att det var normalt.

Själva starten var lite jobbig. Jag satt och stirrade på en sida i säkerligen 20 minuter och var så nervös att jag inte kunde läsa. Men det gick faktiskt bra! Jag tror att mina öronproppar hjälpte en hel del. Jag kände mig inte yr efteråt och jag mådde faktiskt hur bra som helst.

Själv hemfärden var inte alls farlig. Jag kände mig knappt ens rädd när jag gick in. Givetvis, lite ängslig, men det kan jag göra på stadsbussen i Kristianstad också!  Jag tror att det hjälpte mycket att jag försökte övertala mig själv om att det var kul! För om man tar bort känslan av att planet kan krascha så VAR det faktiskt roligt. Och sen bestämde jag mig för att sluta tänka så! Man kan inte gå omkring och tro att det värsta kan hända! Och då lutade jag mig tillbaka i flygstolen och slumrade till. Sen var vi hemma igen!

Kommer jag att flyga igen? Definitivt! Nästa resa är redan planerad och den blir till Irland, och ni kan ju alla gissa varför (och för er som inte kan gissa, är det för att hälsa på Mikes familj)

På väg till England. Jag var så rädd så jag var vit i ansiktet!