Redemption
Imorgon är det dags! Imorgon ska jag göra något som jag har undvikit att göra i fem år. Ja, men visst är jag bra på det här med att skjuta upp saker! Först blodprovet i sex år, och nu detta. Men detta är inte riktigt samma sak.
Man kan säga att detta blir en bonussak till mina sju saker jag skulle göra innan min födelsedag. För det finns ingen chans att jag hinner med att köra bil, tyvärr!
Men åter till vad som händer imorgon. Först bara en kort återblick. Det var 2007, jag gick på Glimåkra - sista terminen av mina 2 år. Vår kära lärare Anneli frågade vilka som skulle söka till högskolan. Jag ville så gärna göra det. Jag visste dock att mina betyg inte var nog, men jag ville ändå försöka och se hur långt mina kunskaper räckte. Jag hade mina 10 minuter klara med att lära ut en låt till de andra som sökte, jag hade mina två stycken klara som jag skulle spela i piano, jag hade min komp-låt klar och även låten jag skulle sjunga. Jag hade tränat så mycket musikteori att det ramlade noter ur öronen på mig! Men när väl dagen kom då vi skulle åka till Malmö och göra antagningstesten så åkte jag inte. Jag var rädd för att bli dömd, rädd för att jag inte var bra nog och rädd för att bli nekad en plats. Den dagen har etsat sig in i mitt minne och varje gång jag ansökt till en kurs som behövts antagningstest har jag inte åkt dit, såvida det inte är test man kan göra hemma och skicka in t.ex. arrangering.
Igår fick jag ett telefonsamtal från en tjej som heter Gunilla. Hon frågade mig om jag hade ansökt till hennes två kurser i piano. Jag förklarade för henne att jag nog inte kunde åka och göra testet eftersom jag kanske inte får csn. Hon frågade vad som hade hänt och jag berättade historien. Sen så sa hon att hon ändå ville veta om mina kunskaper i piano, hur länge jag spelat och vad. Jag berättade allt och hon sa att hon absolut vill höra mig spela. Hon berättade också att mitt antagningstest hade varit igår, men att hon nog kunde klämma in en tid åt mig. Hon frågade mig om jag hade två korta stycken jag kunde framföra. Fem år senare, ska jag nu spela samma två stycken jag skulle spelat i Malmö på intagningstestet. Och på något sätt så känns det okej. Jag MÅSTE inte vara bäst på piano, för det är jag inte. Men jag kan ta det jag kan och göra det bästa utav det. Om det inte räcker till musikhögskolan så vet jag det. Då har jag i alla fall försökt. Men om det räcker, då blir det en rejäl gottgörelse för all den tid jag slösat på att förstöra för mig själv. Och så kände jag att om hon nu har slösat med sin tid för att lyssna på mig, då kan jag minsann åka dit och göra det!
Jag har inte haft mycket stöd från allmänheten. Säger man musik, så rynkar de på pannan och frågar "Vad blir man av det?" Men man kan bli en hel del. Fast det är inte det detta handlar om. Det handlar om att göra något jag är livrädd för - bli dömd för min musikaliska förmåga - och strunta fullständigt i om det är perfekt eller inte. Det kanske blir tryckfel! Men det är okej. Det måste inte vara underbart bra. Och det spelar ingen roll vad som händer. Det viktigaste är att jag går dit och gör det jag har velat göra så länge.
Man kan säga att detta blir en bonussak till mina sju saker jag skulle göra innan min födelsedag. För det finns ingen chans att jag hinner med att köra bil, tyvärr!
Men åter till vad som händer imorgon. Först bara en kort återblick. Det var 2007, jag gick på Glimåkra - sista terminen av mina 2 år. Vår kära lärare Anneli frågade vilka som skulle söka till högskolan. Jag ville så gärna göra det. Jag visste dock att mina betyg inte var nog, men jag ville ändå försöka och se hur långt mina kunskaper räckte. Jag hade mina 10 minuter klara med att lära ut en låt till de andra som sökte, jag hade mina två stycken klara som jag skulle spela i piano, jag hade min komp-låt klar och även låten jag skulle sjunga. Jag hade tränat så mycket musikteori att det ramlade noter ur öronen på mig! Men när väl dagen kom då vi skulle åka till Malmö och göra antagningstesten så åkte jag inte. Jag var rädd för att bli dömd, rädd för att jag inte var bra nog och rädd för att bli nekad en plats. Den dagen har etsat sig in i mitt minne och varje gång jag ansökt till en kurs som behövts antagningstest har jag inte åkt dit, såvida det inte är test man kan göra hemma och skicka in t.ex. arrangering.
Igår fick jag ett telefonsamtal från en tjej som heter Gunilla. Hon frågade mig om jag hade ansökt till hennes två kurser i piano. Jag förklarade för henne att jag nog inte kunde åka och göra testet eftersom jag kanske inte får csn. Hon frågade vad som hade hänt och jag berättade historien. Sen så sa hon att hon ändå ville veta om mina kunskaper i piano, hur länge jag spelat och vad. Jag berättade allt och hon sa att hon absolut vill höra mig spela. Hon berättade också att mitt antagningstest hade varit igår, men att hon nog kunde klämma in en tid åt mig. Hon frågade mig om jag hade två korta stycken jag kunde framföra. Fem år senare, ska jag nu spela samma två stycken jag skulle spelat i Malmö på intagningstestet. Och på något sätt så känns det okej. Jag MÅSTE inte vara bäst på piano, för det är jag inte. Men jag kan ta det jag kan och göra det bästa utav det. Om det inte räcker till musikhögskolan så vet jag det. Då har jag i alla fall försökt. Men om det räcker, då blir det en rejäl gottgörelse för all den tid jag slösat på att förstöra för mig själv. Och så kände jag att om hon nu har slösat med sin tid för att lyssna på mig, då kan jag minsann åka dit och göra det!
Jag har inte haft mycket stöd från allmänheten. Säger man musik, så rynkar de på pannan och frågar "Vad blir man av det?" Men man kan bli en hel del. Fast det är inte det detta handlar om. Det handlar om att göra något jag är livrädd för - bli dömd för min musikaliska förmåga - och strunta fullständigt i om det är perfekt eller inte. Det kanske blir tryckfel! Men det är okej. Det måste inte vara underbart bra. Och det spelar ingen roll vad som händer. Det viktigaste är att jag går dit och gör det jag har velat göra så länge.
 |
| Jag spelar piano i kapellet i Glimåkra på kammarmusikkonserten. Ja, jag vet att jag har gult hår! |
Kommentarer
Skicka en kommentar