2½ år tillsammans
Jag har gjort det igen... Glömt att uppdatera :P Jag vet inte varför. Jag bloggar nästan varje dag på www.wireclub.com (rekommenderad sida för folk som behöver uppmärksamhet, drama och en massa galna indier efter sig, men man kan även hitta kärlek om man har tur och en massa bra vänner)
Idag, eller tekniskt sett igår, så var det 2½ år sen jag och min Mike blev tillsammans. Vi träffades på ett väldigt, för mig, okonventionellt sätt. Vi träffades faktiskt på wireclub. Det var oktober 2008 och jag hade precis varit jättesjuk i influensa och mådde allmänt pyton. Jag var inne i ett chatrum och pratade med alla i allmänhet. Då började en kille vara jättetaskig mot mig, helt utan anledning. Eftersom jag mådde ganska kasst, både psykiskt och fysiskt, så tog jag åt mig och blev ledsen. Jag gick in i ett annat rum där en tjejkompis till mig var. Hon heter "Rose". Jag berättade för henne vad som hade hänt och då börjar en kille som kallas Audi (för att han älskar Audi TT) prata med mig. Han frågar mig om jag vill att han ska säga åt honom. Ridderlig som han är, följer han med mig in i det andra chatrummet och skäller ut den här killen efter noter. Killen blev rätt snopen och tyst. Victory! Audi och jag börjar prata själva och han verkar vara en riktigt trevlig kille. Jag fick se en bild på honom o han e rätt söt. Han kom från ett ställe i Irland som kallas Stab City (läskig stad). De följande dagarna pratade vi varje dag, flera timmar. Jag hade skrivit en blogg om att jag var lite ledsen och då skickade han ett mail till mig, istället för att skriva en kommentar. Han skrev att jag inte skulle vara ledsen, och om jag låtit honom skulle han älska mig så mycket han bara kunde, för resten av sitt liv. Jag blev väldigt rörd. Jag tyckte visserligen att han var lite ung för mig. Han var bara 20 och jag var 24. tillslut fick jag dock erkänna för mig själv att jag gillade honom. Och tack vare en väldigt pushig kompis erkände jag det även för honom.
Han blev överlycklig över detta. Vi bestämde oss för att testa det här med nätdejting. Jag tänkte att det var inget för mig. Han hade ingen webcam så det sa jag åt honom att om skulle göra detta, fick han fixa det, för hur skulle jag annars veta att det var han? Detta gjorde han snabbt. Vi pratade även på skype och i telefon flera timmar (väldigt charmig räkning på 7000:- på en månad...) Redan från början visste vi båda att vi ville träffas. Vi blev galet förälskade i varandra. Vi pratade kanske 14 timmar om dagen. Allt jag gjorde var att jobba, prata med honom och blev det tid över så sov jag. Efter många om och men hade vi satt ett datum för att träffas. Han skulle komma hit en vecka. Detta skedde januari 2009
När han väl var här (och gud vad nervöst det var) så bestämde han sig för att stanna. Vi bodde ihop 1½ år innan han återvände till Irland i 3 veckor. I oktober 2010 förlovade vi oss. Vårt förhållande har varit med om mycket. Mycket skit, mycket kärlek, mycket bråk och mycket kel. Vi kompletterar varandra bra och vi har en lång väg kvar innan vi verkligen lär oss allting om varandra. Men jag är fortfarande galet kär i honom och han är fortfarande galet kär i mig.
För er som är tveksamma till nätdejting. Fortsätt vara det. Jag säger inte att ni inte ska testa det, men man bör vara försiktig med vad man gör. Alla är inte de som de säger sig vara. Det menar jag inte bara utseendemässigt, utan som personer också. Men lyckas du. som jag, att träffa en kille på internet, så grattis :) Jag önskar er då all lycka :)
Förresten. Vi har satt vårt bröllop till sommaren 2013 :D (om vi överlever domedagen 2012) :P
Idag, eller tekniskt sett igår, så var det 2½ år sen jag och min Mike blev tillsammans. Vi träffades på ett väldigt, för mig, okonventionellt sätt. Vi träffades faktiskt på wireclub. Det var oktober 2008 och jag hade precis varit jättesjuk i influensa och mådde allmänt pyton. Jag var inne i ett chatrum och pratade med alla i allmänhet. Då började en kille vara jättetaskig mot mig, helt utan anledning. Eftersom jag mådde ganska kasst, både psykiskt och fysiskt, så tog jag åt mig och blev ledsen. Jag gick in i ett annat rum där en tjejkompis till mig var. Hon heter "Rose". Jag berättade för henne vad som hade hänt och då börjar en kille som kallas Audi (för att han älskar Audi TT) prata med mig. Han frågar mig om jag vill att han ska säga åt honom. Ridderlig som han är, följer han med mig in i det andra chatrummet och skäller ut den här killen efter noter. Killen blev rätt snopen och tyst. Victory! Audi och jag börjar prata själva och han verkar vara en riktigt trevlig kille. Jag fick se en bild på honom o han e rätt söt. Han kom från ett ställe i Irland som kallas Stab City (läskig stad). De följande dagarna pratade vi varje dag, flera timmar. Jag hade skrivit en blogg om att jag var lite ledsen och då skickade han ett mail till mig, istället för att skriva en kommentar. Han skrev att jag inte skulle vara ledsen, och om jag låtit honom skulle han älska mig så mycket han bara kunde, för resten av sitt liv. Jag blev väldigt rörd. Jag tyckte visserligen att han var lite ung för mig. Han var bara 20 och jag var 24. tillslut fick jag dock erkänna för mig själv att jag gillade honom. Och tack vare en väldigt pushig kompis erkände jag det även för honom.
Han blev överlycklig över detta. Vi bestämde oss för att testa det här med nätdejting. Jag tänkte att det var inget för mig. Han hade ingen webcam så det sa jag åt honom att om skulle göra detta, fick han fixa det, för hur skulle jag annars veta att det var han? Detta gjorde han snabbt. Vi pratade även på skype och i telefon flera timmar (väldigt charmig räkning på 7000:- på en månad...) Redan från början visste vi båda att vi ville träffas. Vi blev galet förälskade i varandra. Vi pratade kanske 14 timmar om dagen. Allt jag gjorde var att jobba, prata med honom och blev det tid över så sov jag. Efter många om och men hade vi satt ett datum för att träffas. Han skulle komma hit en vecka. Detta skedde januari 2009
När han väl var här (och gud vad nervöst det var) så bestämde han sig för att stanna. Vi bodde ihop 1½ år innan han återvände till Irland i 3 veckor. I oktober 2010 förlovade vi oss. Vårt förhållande har varit med om mycket. Mycket skit, mycket kärlek, mycket bråk och mycket kel. Vi kompletterar varandra bra och vi har en lång väg kvar innan vi verkligen lär oss allting om varandra. Men jag är fortfarande galet kär i honom och han är fortfarande galet kär i mig.
För er som är tveksamma till nätdejting. Fortsätt vara det. Jag säger inte att ni inte ska testa det, men man bör vara försiktig med vad man gör. Alla är inte de som de säger sig vara. Det menar jag inte bara utseendemässigt, utan som personer också. Men lyckas du. som jag, att träffa en kille på internet, så grattis :) Jag önskar er då all lycka :)
Förresten. Vi har satt vårt bröllop till sommaren 2013 :D (om vi överlever domedagen 2012) :P
Kommentarer
Skicka en kommentar