Jag är inte rädd, jag KAN flyga!

Igår satt jag och läste på om flygplan och vad som kan gå fel och vad som är helt normalt. Jag börjar så smått att inse att min rädsla är helt irrationell och inte verklighetsanknuten. Jag är livrädd för att planet ska krocka med något mitt i luften och störta. Visst, det kan ju också hända, men det allra troligaste är att något går fel under landningen, och den är jag inte ett dugg rädd för. Hade jag verkligen haft en rationell rädsla så hade jag väl varit mest rädd för det som faktiskt kan gå fel?

Det är ju inte så lätt att rationalisera med rädsla. Faktum är att är du rädd så kommer du bli ännu mer rädd ju mer du försöker övertala dig själv att inte vara rädd. Jag tänker i alla fall kolla upp mina alternativ till lugnande (nu menar jag typ örtmedicin och inte några tunga saker). Och det här med placebo fungerar inte på mig. Jag är snarare tvärtom, jag tror inte att något funkar alls, fastän det gör det. Jag fick ju 2 läkare att nypa mig i armarna för att få det konstaterat att emla-plåstren hjälpte (ja, jag vet, jag är hopplös).

När Mike flög hit från Irland 2010 filmade han när flygplanet steg och landade. Det hjälper faktiskt lite, att titta på, så att man vet vad som pågår. Nu måste jag bara lära mig att släppa kontrollen och lita på att piloterna kan sin sak och att vi kommer att komma fram helskinnade. Jo, jag vet att jag kommer att känna mig fånig om allting går bra! Men jag känner mig hellre fånig än det motsatta.