Att passera 25-strecket
Kan man ha en livskris när man är 26? Man inser att man inte längre klassas som ungdom. Man är nu helt vuxen och ska ta ansvar. Vem är det egentligen som bestämmer när man blir vuxen, undrar jag? Jag trodde att det var en individuell fråga. För ibland känner jag mig fortfarande som 8 år gammal, väldigt naiv och vill inget hellre än att bli skyddad från den riktiga världen.
Men vi lever i den riktiga världen. Den är otäck, stor och ibland fruktansvärt tråkig.
Jag kommer ihåg när jag var 20, 21, 22, 23, 24 och 24½. Jag kände mig ung. Jag hade all tid i världen på mig att skaffa utbildning, hitta Mr Right, barn var det ingen tanke på. Men sen blev jag 26 och då insåg jag att jag är närmre 30 än 20. Panik! En bitterljuv känsla av panik har nu spridit sig. Ja, jag kan lika gärna lägga mig ner och dö, för när jag var 15 så gjorde jag upp en plan att jag skulle vara gift när jag var 27 och ha barn innan jag är 30. Jag skulle också ha ett jättebra jobb innan jag fyllt 25 (Ja, den kan vi stryka).
Och även om jag känner sån här panik ibland att jag är gammal, så är det rätt löjligt. Det är väl klart att jag inte är gammal! Jag är fortfarande ung. Jag är inget barn, men jag är ung! Ibland får jag t.o.m. visa leg när jag köper lättöl. Folk som ser mig, tror oftast inte att jag är 26. Det är inte så att jag har ett behov av att klä mig som en tonåring i rosa. Jag antar att min klädstil är... Tja... smått barnslig och smått vuxen.
Jag tackar min mamma för hennes underbara gener att se ung ut. Hon är själv 56 år men det är inte många som tror att hon är det. Och vi blir alla gamla. Men att man kan se ung ut utan botox (det ni, era utseendefixerade löjliga idioter) och plastikkirurgi... Det är väl värt en hel del. Själv skulle jag aldrig "lägga mig under kniven", om det inte gällde något viktigt. Och med viktigt menar jag, saker som inte är skönhetsrelaterade. Ta bara pingvinen som fick en ny näbb. Det heter kanske inte näbb?
Nu blev det en del ytligt prat igen. Egentligen är jag inte alls ytlig. Jag bryr mig mycket lite om hur man ska se ut. Jag ser ut som jag gör, och jag trivs med det. Sen självklart vill jag ha snygga kläder, spenderar tid på att sminka mig när jag ska på fest, men att jag inte är storlek XS, det bryr jag mig inte ett dyft om.
Man ska älska sig själv för den man är, oavsett om man är närmre 30 än 20, oavsett om man är 20 och ser ut som 60. Tänk om modeindustrin hade gått ut med det budskapet. Hur hade världen då sett ut?
Men vi lever i den riktiga världen. Den är otäck, stor och ibland fruktansvärt tråkig.
Jag kommer ihåg när jag var 20, 21, 22, 23, 24 och 24½. Jag kände mig ung. Jag hade all tid i världen på mig att skaffa utbildning, hitta Mr Right, barn var det ingen tanke på. Men sen blev jag 26 och då insåg jag att jag är närmre 30 än 20. Panik! En bitterljuv känsla av panik har nu spridit sig. Ja, jag kan lika gärna lägga mig ner och dö, för när jag var 15 så gjorde jag upp en plan att jag skulle vara gift när jag var 27 och ha barn innan jag är 30. Jag skulle också ha ett jättebra jobb innan jag fyllt 25 (Ja, den kan vi stryka).
Och även om jag känner sån här panik ibland att jag är gammal, så är det rätt löjligt. Det är väl klart att jag inte är gammal! Jag är fortfarande ung. Jag är inget barn, men jag är ung! Ibland får jag t.o.m. visa leg när jag köper lättöl. Folk som ser mig, tror oftast inte att jag är 26. Det är inte så att jag har ett behov av att klä mig som en tonåring i rosa. Jag antar att min klädstil är... Tja... smått barnslig och smått vuxen.
Jag tackar min mamma för hennes underbara gener att se ung ut. Hon är själv 56 år men det är inte många som tror att hon är det. Och vi blir alla gamla. Men att man kan se ung ut utan botox (det ni, era utseendefixerade löjliga idioter) och plastikkirurgi... Det är väl värt en hel del. Själv skulle jag aldrig "lägga mig under kniven", om det inte gällde något viktigt. Och med viktigt menar jag, saker som inte är skönhetsrelaterade. Ta bara pingvinen som fick en ny näbb. Det heter kanske inte näbb?
Nu blev det en del ytligt prat igen. Egentligen är jag inte alls ytlig. Jag bryr mig mycket lite om hur man ska se ut. Jag ser ut som jag gör, och jag trivs med det. Sen självklart vill jag ha snygga kläder, spenderar tid på att sminka mig när jag ska på fest, men att jag inte är storlek XS, det bryr jag mig inte ett dyft om.
Man ska älska sig själv för den man är, oavsett om man är närmre 30 än 20, oavsett om man är 20 och ser ut som 60. Tänk om modeindustrin hade gått ut med det budskapet. Hur hade världen då sett ut?
Kommentarer
Skicka en kommentar